» Kapitel 3
Hon släppte av mig hemma och gick med snabba steg emot huset.
"Antonia!" det var mammas röst.
Jag kollade över axeln. Och gick några steg bakåt. Där låg hon i sin solstol och solade. Jag gick fram till henne.
"Hur var det i stan?" frågade hon glatt.
"Det var jätte bra" sa jag och log.
Hon log tillbaka.
"Det väntar en överraskning där inne på bordet!" sa hon och la sig ner igen.
"Okej" sa jag glatt och log fast jag egentligen inte ville ha någon överaskning.
Jag öppnade ytterdörren och klev in. Jag tog inte av skorna utan gick bara rakt in till köksbordet. På bordet låg ett brev. Jag tog upp det och öppnade det försiktigt. Det var från mormor.
"Hej älskade Antonia! Hoppas att du har det bra! Jag kan tyvärr inte komma till din fest imorgon men jag hoppas att du får det bra utan mig ändå. Jag kommer att sätta in lite pengar på ditt konto så du kan ha kul. Jag kommer och hälsar på så fort jag kan. Kram mormor!"
Jag log för mig själv. Jag älskade verkligen mormor, hon var den ända som förstod mig, hon och Jake. Då insåg jag att han inte hade sms:at mig. I panik rotade jag fram mobilen ur väskan. 1 sms ifrån Jake. Av någon andledning fick jag en klump i magen. Det var inte likt honom att skicka ett sms, han skickade minst 10 stycken om jag inte svarade och ringde. När jag öppnade sms:et förstod jag varför. Allt bara brast. Jag kunde knappt så upp längre. Tårarna forsade.
Jag rusade upp för mitt rum slängde väskan på golvet och la mig i sängen. Var han helt pantad eller? Var han tvungen att vänta till dagen innan min födelsedag? Allt jag gjort för honom, allt han gjort för mig. Jag tryckte huvudet emot kudden och drog täcket över mig. Där låg jag. I timmar, tills jag somnade.
När jag vaknade slängde jag en blick på klockan, 07:23. Skit också. Jag satte mig upp och gick fram till spegeln. Mitt smink var helt utkletad. Jag tog fram en bomullspad och sminkborttagningen och började ta bort sminket. Jag kände mig helt tom. Jag kände mig död. Jag tog av mig kläderna och tog på mig mjukiskläder istället. Sedan la jag mig i sängen igen och tog upp mobilen. Jag kollade Twitter. Jag hade fått massa tweets, alla var om det förbannade festen. Jag låste mobilen och blundade.
Jag somnade till en stund, men vaknade sedan av mamma och pappa som kom in i mitt rum och sjöng. Jag satte mig upp och log emot dom. Mamma höll i en bricka full med massa olika sorters bröd, juice, pålägg, yoghurt och massa mer. Hon ställde den på mitt nattduksbord och gav mig en puss i pannan och kramade mig. Sedan gjorde pappa desamma.
"Grattis på födelsedagen!" sa dom i kör.
Jag log.
"Tack så mycket!" sa jag glatt.
"Alla presenter får du ikväll på festen!" sa mamma och la huvudet på sne och log stort.
Jag hällde upp ett glas med juice och drack.
"Vill du att vi ska göra dig sällskap eller ska vi gå?" frågade pappa.
"Ni kan gå, ni har ju säkert massor att göra" sa jag och flinade.
Pappa nickade. Sedan gick dom båda ut ur rummet. Jag hade verkligen inte någon matlust just nu. Jag reste mig upp och gick fram till mitt minikylskåp och tog ur en RedBull. Jag drack snabbt upp den. Och sedan gick jag ner till vardagsrummet. Jag kunde se mamma genom fönstret ute i trädgården. Hon var fullt upptagen med att fixa i ordning allting. Partytälten hade vart uppe sedan i förr går så nu var hon ute och ställde fram alla bord och soffor. Pappa höll på med messa sladdar till scenen och högtalarna. Jag suckade för mig själv och satte mig i soffan och satte på TV:en.
» Kapitel 2
"Du förstår inte hur bra du har det!" svarade Gabbi.
"Nä, antagligen inte." sa jag och log.
Hon blåste mig i ansiktet.
"Du verkar så himla onöjd! Vad skulle kunna vara bättre?"
Jag kollade åt sidan och suckade.
"Ja, mina föräldrar skulle inte ha behövt tjäna en miljard kronor i minuten" sa jag ironiskt.
Hon kollade lite medlidande på mig.
"Om du inte vill ha dina pengar så... Kan jag ta dom!" sa hon.
Vi båda skrattade.
"Visst ta dom bara, jag behöver dom inte" sa jag ironiskt fast jag faktiskt inte behövde dom.
Senare på dagen tjatade Gabbi om att hon vill åka till Prado Del Grandioso. Jag hade verkligen inte lust att spionera på kändisar.
"Kom igen Antonia! Justin Bieber bor ju där!" sa hon och försökte se gullig ut.
"Jaja dåså, han öppnar ju säkert dörren om vi knackar!" sa jag ironiskt.
Hon suckade.
"Jaja, som du vill. Vi kan ju iaf kolla på huset." sa jag.
Hon lös upp av glädje. Och vi gick emot hennes bil för att åka.
Vi åkte emot Prado Del Grandioso där dom allra finaste husen. Där bland annat Justin Bieber bodde. Gabbi satt och var helt exalterad hela vägen. Jag satt mest tyst och nickade och la till lite "ja" där det behövdes. Jag kollade ut genom fönstret och föreställde mig hur min fest skulle bli imorgon. Antagligen fruktansvärt. Jag hatade verkligen när allt handlade om mig. När folk kommer för att jag fyller år, har dom inget bättre för sig än att fira mig? Fast de flesta som skulle komma på festen var nog inte ens där för min skull. Mina fester var ju alltid så storslagna. Hemskt. Fruktansvärt. Alla kom för att äta den goda maten av toppkockarna, se alla artister och ha allmänt kul. Medan jag tog emot presenter som jag inte ens förkänade eller behövde. Mitt i tankarna blev jag avbruten.
"Framme!" skrek Gabbi och stannade bilden utanför ett stort hus.
Hon öppnade bil dörren och gick runt till min sida för att öppna min dörr.
"Kom ut då!" sa hon och studsade upp och ner av glädje.
Jag höjde ögonbrynen.
"Allvarligt? Kan vi inte bara kolla på huset?" sa jag så snällt jag kunde.
Hon suckade högt.
"Det är ju det vi ska göra, dah! Vi ska kolla på huset utanför bilen!" sa hon och tog tag i min hand.
Jag ställde mig motvilligt upp och hon drog bort mig emot infarten. Hon drog med mig så långt att om vi hade rört oss 1cm till hade vi blivit anfalna av vakter.
"Sluta!" skrek jag och Gabbi stannade hastigt.
"Men komigen!" sa hon.
Jag skakade på huvudet.
"Vi får inte ens vara här, vi har inget tillstånd till den här gatan!" sa jag allvarligt.
Hennes ögon blev stora som klot och hon kollade sig omkring.
"Okej, ingen vakt är här just nu, dom är här två gånger per timme. Hur mycket är klockan?" sa hon i panik.
Jag ryckte på axlarna.
"Bäst vi drar." sa jag och Gabbi nickade.
Precis när vi vände oss om hörde vi hur någon skrek.
"Eyy, vad gör ni här?!"
Jag slängde en snabb blick över axeln. Jag han inte uppfatta vem det var, det var någon utan tröja och keps, sedan rusade vi emot bilen och satte oss och Gabbi körde iväg.
"Vad var det jag sa?!" skrek jag rakt ut i bilen.
Hon himlade med ögonen.
"Man lever bara en gång!" sa hon och log.
Jag suckade.
"Hoppas jag verkligen inte..." sa jag tyst.
Hon kollade frågande på mig.
"Va? Vad sa du?" frågade hon.
"Nej inget" sa jag och skackade på huvudet.
Hon släppte av mig hemma och gick med snabba steg emot huset.
"Antonia!" det var mammas röst.
Jag kollade över axeln. Och gick några steg bakåt. Där låg hon i sin solstol och solade. Jag gick fram till henne.
"Hur var det i stan?" frågade hon glatt.
"Det var jätte bra" sa jag och log.
Hon log tillbaka.
"Det väntar en överraskning där inne på bordet!" sa hon och la sig ner igen.
"Okej" sa jag glatt och log fast jag egentligen inte ville ha någon överaskning.
» Kapitel 1
Jag vaknade av att jag hörde att mamma och pappa höll på nere i köket att dundra omkring ringa telefonsamtal och städa. Jag förstod direkt varför. Min fest. Jag satte mig upp och sträckte på mig. Jag tassade ner emot köket och ställde mig bakom väggen för att lyssna på vad dom sa.
"Men, kom igen! Hur mycket vill ni ha för det?" sa mamma lite ilsket i telefonen.
Jag kikade fram. Mamma stod mitt i köket med telefonen tryckt emot örat, medan pappa stod lutat emot köksbänken och kollade på henne.
"Perfekt, kör till. Imorgon halv nio." sa hon och nickade. "Tack" sa hon slutligen och la på luren.
Jag steg in i köket och mamma vände sig hastigt om.
"Godmorgon Antonia!" sa hon och log emot mig.
"Godmorgon" svarade jag och log tillbaka. "Vem pratade du med?"
Hon slängde en nervös blick på pappa och kollade sedan tillbaka.
"Jobb grejer." svarade hon och log.
Eller hur, tänkte jag. Jag tyckte inte om att dom alltid skulle överdriva med allting. Allt skulle alltid vara perfekt.
"Vill du ha frukost?" frågade mamma.
Jag skakade på huvudet. Jag hörde min sms-singnal uppifrån rummet. Jag vände genast och rusade upp för trappan. Jag öppnade sms:et. Det var från Gabbi. Jävla skit, tänkte jag med en gång då jag insåg att jag skulle med henne och shoppa idag. Hon skulle vara här om 10 minuter. Jag rusade in i garderoben och slet fram en kjol och ett linne. Jag letade efter mina favorit klackskor men kunde inte hitta dom.
"MAMMA! HAR DU SETT MINA KLACKSKOR?" vrålade jag ner.
"Ja, dom står här nere!" skrek hon tillbaka.
Bra, tänkte jag. Jag ryckte tag i min Louis Vuitton väska och satte mig vid sminkbordet. Jag sminkade mig snabbt och precis när jag var klar plingade det på dörren. Jag rusade ner i hallen och öppnade dörren.
"Hej Antonia!" sa Gabbi och kramade om mig.
"Hej Gabbi!" sa jag och kramade tillbaka. "Jag vaknade för typ 20 minuter sen haha!"
Hon kollade på mig och suckade högt. Jag tog på mig skorna och tog min väska.
"Mamma, jag och Gabbi drar till stan" skrek jag till mamma.
"Okej! Jag för över lite pengar till ditt kort då!" Ropade hon tillbaka.
Jag suckade och kollade på Gabbi och himlade med ögonen. Hon flinade stort.
"Det behövs inte du fyllde det igår men 500€" ropade jag.
Gabbis ögon blev stora som bowlingklot. Jag flinade emot henne.
"Men du kanske hittar något fint!" Sa hon.
Ingen ide att tjata tänkte jag.
"Aja, tack hejdå!" Ropade jag medan jag tryckte ut Gabbi genom dörren.
Vi satt inne på ett cafe och pratade om min födelsedag.
"Hur känns det nu då? Sista dagen som barn?" sa Gabbi och skrattade.
Jag kollade lite konstigt på henne.
"Känns bra, kanske får jobba till mig mina egna pengar som alla andra får göra!" sa jag och flinade.
"Det är verlkigen inte lika kul som det verkar hörru." sa hon och drack sin RedBull.
Jag höjde ögonbrynen.
"Det är inte lika kul och få pengar hela tiden, jag behöver dom inte ens. Jag får aldrig göra nått själv, när alla kämpar för att ha råd att köpa körkort så får jag det och en bil." sa jag och kollade ner i bordet
"Du förstår inte hur bra du har det!" svarade Gabbi.
"Nä, antagligen inte." sa jag och log.
Hon blåste mig i ansiktet.
"Du verkar så himla onöjd! Vad skulle kunna vara bättre?"
Jag kollade åt sidan och suckade.
"Ja, mina föräldrar skulle inte ha behövt tjäna en miljard kronor i minuten" sa jag ironiskt.
Hon kollade lite medlidande på mig.
"Om du inte vill ha dina pengar så... Kan jag ta dom!" sa hon.
Vi båda skrattade.
"Visst ta dom bara, jag behöver dom inte" sa jag ironiskt fast jag faktiskt inte behövde dom.
» No matter how far apart we are
Denna novellen handlar om Antonia som är 17 år och bor i Los Angeles med sina föräldrar. Hon har allt som man kan önskas vilja ha och lite mer. På hennes 18 årsdag "hyr" hennes föräldrar in Justin Bieber för att sjunga på festen. Läs vidare för att se vad som händer!