"Du förstår inte hur bra du har det!" svarade Gabbi.

"Nä, antagligen inte." sa jag och log.

Hon blåste mig i ansiktet. 

"Du verkar så himla onöjd! Vad skulle kunna vara bättre?"

Jag kollade åt sidan och suckade.

"Ja, mina föräldrar skulle inte ha behövt tjäna en miljard kronor i minuten" sa jag ironiskt.

Hon kollade lite medlidande på mig.

"Om du inte vill ha dina pengar så... Kan jag ta dom!" sa hon.

Vi båda skrattade. 

"Visst ta dom bara, jag behöver dom inte" sa jag ironiskt fast jag faktiskt inte behövde dom.

Senare på dagen tjatade Gabbi om att hon vill åka till Prado Del Grandioso. Jag hade verkligen inte lust att spionera på kändisar.

"Kom igen Antonia! Justin Bieber bor ju där!" sa hon och försökte se gullig ut.

"Jaja dåså, han öppnar ju säkert dörren om vi knackar!" sa jag ironiskt.

Hon suckade.

"Jaja, som du vill. Vi kan ju iaf kolla på huset." sa jag.

Hon lös upp av glädje. Och vi gick emot hennes bil för att åka.

 

Vi åkte emot Prado Del Grandioso där dom allra finaste husen. Där bland annat Justin Bieber bodde. Gabbi satt och var helt exalterad hela vägen. Jag satt mest tyst och nickade och la till lite "ja" där det behövdes. Jag kollade ut genom fönstret och föreställde mig hur min fest skulle bli imorgon. Antagligen fruktansvärt. Jag hatade verkligen när allt handlade om mig. När folk kommer för att jag fyller år, har dom inget bättre för sig än att fira mig? Fast de flesta som skulle komma på festen var nog inte ens där för min skull. Mina fester var ju alltid så storslagna. Hemskt. Fruktansvärt. Alla kom för att äta den goda maten av toppkockarna, se alla artister och ha allmänt kul. Medan jag tog emot presenter som jag inte ens förkänade eller behövde. Mitt i tankarna blev jag avbruten.

"Framme!" skrek Gabbi och stannade bilden utanför ett stort hus.

Hon öppnade bil dörren och gick runt till min sida för att öppna min dörr.

"Kom ut då!" sa hon och studsade upp och ner av glädje.

Jag höjde ögonbrynen.

"Allvarligt? Kan vi inte bara kolla på huset?" sa jag så snällt jag kunde.

Hon suckade högt.

"Det är ju det vi ska göra, dah! Vi ska kolla på huset utanför bilen!" sa hon och tog tag i min hand.

Jag ställde mig motvilligt upp och hon drog bort mig emot infarten. Hon drog med mig så långt att om vi hade rört oss 1cm till hade vi blivit anfalna av vakter.

"Sluta!" skrek jag och Gabbi stannade hastigt.

"Men komigen!" sa hon.

Jag skakade på huvudet.

"Vi får inte ens vara här, vi har inget tillstånd till den här gatan!" sa jag allvarligt.

Hennes ögon blev stora som klot och hon kollade sig omkring.

"Okej, ingen vakt är här just nu, dom är här två gånger per timme. Hur mycket är klockan?" sa hon i panik.

Jag ryckte på axlarna.

"Bäst vi drar." sa jag och Gabbi nickade. 

Precis när vi vände oss om hörde vi hur någon skrek.

"Eyy, vad gör ni här?!" 

Jag slängde en snabb blick över axeln. Jag han inte uppfatta vem det var, det var någon utan tröja och keps, sedan rusade vi emot bilen och satte oss och Gabbi körde iväg.

"Vad var det jag sa?!" skrek jag rakt ut i bilen.

Hon himlade med ögonen.

"Man lever bara en gång!" sa hon och log.

Jag suckade.

"Hoppas jag verkligen inte..." sa jag tyst.

Hon kollade frågande på mig.

"Va? Vad sa du?" frågade hon.

"Nej inget" sa jag och skackade på huvudet.

 

Hon släppte av mig hemma och gick med snabba steg emot huset.

"Antonia!" det var mammas röst.

Jag kollade över axeln. Och gick några steg bakåt. Där låg hon i sin solstol och solade. Jag gick fram till henne.

"Hur var det i stan?" frågade hon glatt.

"Det var jätte bra" sa jag och log.

Hon log tillbaka.

"Det väntar en överraskning där inne på bordet!" sa hon och la sig ner igen.

"Okej" sa jag glatt och log fast jag egentligen inte ville ha någon överaskning.